(Författad och sammanställd med referenser från Wikipedia.org)

Detta är ett fruktansvärt infekterat ämne som nästan saknar motstycke i modern tid.
Men eftersom frågan ofta tas upp i samband med diskussioner kring Sverigedemokraternas politik och generella ståndpunkt i utrikespolitiska frågor som detta, så tänkte jag som enskild sverigedemokrat ge min syn på saken (som inte nödvändigtvis behöver delas av ett särskilt stort eller litet antal andra partimedlemmar).

Människan har ofrånkomligt sedan urminnes tider ALLTID krigat med varandra - om land, religion och åsikter - och kommer tyvärr alltid att göra det av den enkla anledningen att människor ÄR olika och kommer så att förbli. I modern tid, sedan mitten av 1900-talet så finns det få konflikter som har varit så utdragna som konflikten mellan araber och judar i området som kallas Palestina - det vill säga Israel, Västbanken, Gaza och tidigare (innan självständigheten 1946) även Jordanien (f.d. Transjordanien innan 1950). Närmast kanske man skulle kunna likna detta vid Iran/Irak-kriget, som nu dock är över medan denna konflikt fortsätter mer eller mindre oavbrutet och med stor infektion medan omvärlden ser på med blandade åsikter och sympatier. Personligen anser jag inte att man kan summera ihop Palestina-konflikten med redogörelser och fakta som styrker en odiskutabel rätt för den ena eller den andra sidan, och oavsett vad så är det ALDRIG rättfärdigat med övergrepp och krigsförbrytelser, vare sig mot civilbefolkning eller militär - oavsett sida. Men däremot tror jag att man kan få ihop tillräckligt med historisk fakta så väl som moraliska och religiösa underlag för att kunna ta någon slags ställning för endera blocken, precis som jag gjort. Detta av den enkla anledningen att en konklusion aldrig kommer att komma av sig själv och i frågor som dessa så måste man välja om man inte föredrar att vara en passiv och neutral åskådare utan åsikt naturligtvis, eller en "politiskt korrekt" åsiktsslav som bara följer med i vad media eller politiker anser vara rätt.

Det finns åtskilliga försök genom olika mediakanaler att bena ut detta ämne till en begriplig samling fakta, men i de flesta fall så börjar man i min mening alldeles för sent i historien. Frågar man någon om denna konflikt idag så börjar de flesta prata om Gaza. Men skall man överhuvud taget få ens en rimlig chans att förstå bakgrunden till denna konflikt så måste man backa flera tusen år i historien, ända till det antika Egypten och skrifterna i Gamla Testamentet i Bibeln (med viss reservation för att det saknas arkeologiska fynd som styrker allt Bibeln uppger rent historiskt). Själv är jag främst agnostiker med stark lutning mot ateism och således ser jag självfallet Bibeln i första hand som en historiebok - förmodligen världens äldsta och bäst bevarade - framför en religiös dokumentation med någon slags gudomlig kraft, även om jag också har ett visst mått av respekt för religion (så länge samhället i övrigt är sekulärt). Jag är också och i första hand ofantligt historieintresserad, så denna artikel blir nog inte lika svår att skriva som den däremot lär bli väldigt tidskrävande och mycket omfattande. Innan vi tar vid där Gamla Testamentet börjar beskriva människans utveckling inom ett överskådligt historiskt omfång, så backar vi dock ännu längre. Ofantligt mycket längre, långt innan den moderna människan tog form...



FÖRHISTORISK TID
--------------------------
Oavsett om man är troende eller ej, så måste jag som agnostiker/ateist säga att det onekligen är ganska fascinerande att människans ursprung delvis kan spåras till samma område som samtliga tre världsreligioner (judendom, kristendom och islam) anser vara den moderna civilisationens vagga. Enligt vetenskapen så har människosläktet sitt absolut äldsta ursprung i vad som numera är Afrika vilket har gett upphov till uttrycket "Out of Africa", men den mer utvecklade formen av förhistoriska människor hade bevisligen nått fram till dagens mellanöstern. I Jordandalen (området längs med floden Jordan mellan Israel och Jordanien) har man funnit otaliga fynd av den förhistoriska människoarten Homo Erectus som existerade för närmare 2 miljoner år sedan, och norr om Nasaret har man påträffat skelett av Homo Sapiens (vårt moderna människosläkte), ungefär 100 000 år gamla. I Ramalla och Betlehem har man hittat redskap från stenålderskulturer kring 12 800 år gamla och en av världens äldsta städer; Jeriko från 9000-talet f.Kr finns också i området. Långt senare, under den tidiga bronsåldern (3000-2200 f.Kr.) uppstod de första civilisationerna i och med stads-stater omgivna av skyddsvallar och under mellersta bronsåldern (2200-1500 f.Kr) influerades området starkt av kringliggande och mer långtgångna civilisationer i främst Egypten, men också Mesopotamien och Syrien. Det första historiskt kända etablerade folket i området som då kallades Kanaan var kananéerna. Sedermera trängdes deras civilisation undan av filistéerna (hebreiska: pelishtim - från vilka romarna långt senare gav det forna Kanaan dess nya namn "Palestina") och hebréerna (de forna israeliterna och judarna), vilka också kom att absorbera flera kananeiska kulturella drag.


En illustration av Homo Erectus - den förhistoriska människoart som levt längst tid på jorden (1,8 miljoner till 50 000 år sedan) och den första som spred sig från Afrika till fler kontinenter (Europa och Asien). För någon som tillförlitar sig mer på vetenskapen än religioner så är det viktigt att notera att vi alla delar samma ursprung i arten människa (Homo Sapiens), oavsett etnicitet eller vad som tidigare benämndes ras. En stor mängd arkeologiska fynd av Homo Erectus har gjorts i Jordandalen, mellan Israel och Jordanien.



JUDENDOMEN OCH GAMLA TESTAMENTET
-----------------------------------------------------------
Gamla Testamentet (GT) är den heliga skrift som ligger som grund för judendomen, där GT kallas Tanach. Tillsammans med Nya Testamentet (NT) så bildar det också basen för kristendomen. GT består delvis av de fem Moseböckerna (Genesis, Exodus, Leviticus, Numeri och Deuteronomium) som inom judendomen kallas Torah. Enligt skrifterna och berättelserna i Gamla Testamentet så var det judiska folkets historia till en början och under hundratals år främst utmärkande som slavar under det forntida Egyptens stormaktstid. Egypten blev världshistoriens första större stat vid bildandet omkring 3000 f.Kr. efter att området hade enats som landet Egypten under den förste faraonen Menes. Omkring 1000 år senare kom hebréerna att förslavas under farao Ramses II. Det judiska folket har således enligt Bibeln en historia som sträcker sig så långt bak som 4000 år, vilket gör att det saknas omfattande arkeologiska underlag och oberoende urkunder som kan styrka uppgifterna i Gamla Testamentet. Därför ifrågasätts naturligtvis dessa uppgifter frekvent av en del arkeologer och historiker medan andra menar att de delvis kan säkras av de få fynd som faktiskt finns. Det handlar dock oavsett vad fortfarande om antika skrifter som bottnar i någonting som i sig definitivt är historiskt, så därför bör allt hanteras med respekt tills motsatsen kan bevisas, vilket det heller aldrig kommer kunna göras.

Gamla Testamentet och Moseböckerna i historiskt "oförvanskad form", på pergamentrullar - inom judendomen kallad Torah.


ABRAHAM
Gamla Testamentet berättar om ett förbund mellan Gud och Abraham (eller Ibrahim som han heter i Koranen) som enligt judisk, kristen och islamsk tro är hebréernas (de tidiga israeliternas/judarnas) stamfader och grundläggare för de tre monoteistiska ambrahamitiska religionerna - det vill säga judendom, kristendom och islam. Abrahams far Terach var son till Nahor, som var son till Serug, som var son till Regu, som var son till Peleg, som var son till Ever, som var son till Sela, som var son till Arpaksad, som var son till Sem, som var son till Noa... Noa som de flesta känner till genom Noaks ark, syndafloden, etc var i sin tur en tionde generationens ättling i rakt nedstigande led från urmänniskan Adam och räknas som en framstående, viktig och definitivt gudomlig profet inom både judendom, kristendom och islam. Således var även Abrahams blod och härkomst av samma gudomliga börd och alla dessa män, fäder och söner omnämns därför som mycket speciella män med bland annat omänskligt lång livstid. Enligt 1:a Mosebok (11:31) så utvandrade Abraham i sällskap med sin far från Mesopotamien (till större delen nuvarande Irak) till Kanaan (nuvarande Israel/Palestina) - ett landområde som var fragmentariskt befolkat längs med kusten av Filistéer. Filistéerna var ett vilt och krigiskt sjöfolk (kanske världens första pirater?) som bland annat tillbad demonen Baalzebub (även känd som "Beelzebub"). De låg ofta i krig med Egypten och de kom även senare att drabba samman med hebréerna i de första krigen om kontrollen över Kanaan. Abrahams far Terach lämnade staden Ur i södra Mesopotamien med sin familj och slog sig ned i staden Haran (nuvarande gränsen mellan Syrien och Turkiet) i nordvästra Mesopotamien. I Haran fick senare hans son Abraham vid 75 års ålder Guds befallning att utvandra till Kanaan. Vid denna tidpunkt i historien, som inte finns angiven i exakta årtal men sägs handla om cirka 2000 f.Kr, så dyrkade människan andra och diverse gudar och monoteismen (dyrkan av endast EN gud) hade alltså ännu inte uppstått.

ISMAEL & ISAK
Exakt hur Gud kommunicerade med Abraham lämnar vi till Bibeln, men det sägs bland annat att Gud bad Abraham betrakta stjärnorna för att visa honom hur talrik hans avkomma skulle bli (människosläktet under Gud). "Och Herren förde honom ut och sade: "Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli." Abraham trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig" (1 Mos. 15:5-6). Abraham fick många söner under sitt långa gudabenådade liv och det är bland annat HÄR som judendomen och islam börjar skiljas åt inför framtiden. Abraham blev vid 86 års ålder far till Ismael (född av tjänstekvinnan Hagar) och vid 100 års ålder far till Isak (född av hustrun Sara), som genom sin son Jakob blev stamfar till Israels folk (israeliterna) medan Ismael (eller som muslimer kallar honom, Ismail) enligt Koranen blev stamfader till arabernas folk (ismaeliterna). Både den judiska och den islamiska traditionen anser att Ismael är det arabiska folkets förfader och enligt Koraren så var profeten Muhammed en direkt ättling till Ismael genom hans son Kedar.


En av de mer kända bibliska berättelserna om Abraham är när hans lydnad och trofasthet sätts på prov av Gud och han uppmanas att offra en av sina söner, men stoppas i sista sekund av en av Herrens änglar som ber honom att offra en get istället. Ängeln sade "Abraham! Abraham! Lyft inte din hand mot pojken och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son!" (1 Mos. 22:10-12). "Gud välsignade Abraham för hans lydnad." (1 Mos. 22:18)."


MOSES & ISRAELS 12 STAMMAR
Abraham fick som tidigare nämnt enligt Bibeln ett stort antal sönder, men endast Isak fick ärva honom fullt ut. (Inom islam var Ismael den enda egentliga arvingen). Isaks son Jakob gjorde sig som vuxen en förmögenhet i andra länder och fick sedermera av Gud hedersnamnet "Israel" efter en strid med en okänd gestalt vid floden Jabbok. Israel (det vill säga f.d. Jakob) fick totalt 12 söner och en dotter. De 12 sönerna (Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan, Naftali, Gad, Asher, Isaskar, Sebulon, Josef och Benjamin) grundade Israels 12 ursprungliga stammar. som senare utvandrade till Egypten. Det sägs att Israels folk ifrån början kom till Egypten från Kanaan på grund av hungersnöd och på faraos inbjudan. Den efterföljande faraonen (förmodligen Ramses II - Den Store) bedömde dock israeliterna (hebréerna) som ett hot på grund av deras stora antal och förslavade dem. Efter en period på några hundra år under slaveri i Egypten uppenbarade sig Gud enligt legenden i en brinnande buske för profeten Moses (även kallad Mose) - en hebré som på 1300- eller 1200-talet f.Kr. vuxit upp som adoptivson till farao. Gud gav nu Moses uppdraget att föra sitt folk ut ur Egypten till det lovade landet (Kanaan). Moses räknas som den viktigaste profeten inom judendomen, men är också viktig inom kristendom och islam. Med Guds hjälp och de tio bibliska plågor som drabbade egyptierna så konfronterade Moses farao, hans krigare och magiker och ledde israeliterna tvärs över Röda havet och ut ur Egypten till Kanaans land där deras förfäder (Abrahams familj och släkt) hade levt innan det Egyptiska slaveriet. Israeliterna vandrade som nomader under stekande sol på den hundratals mil långa sträckan genom de dammiga öknarna, bland annat förbi berget Sinai (kallat Horeb i Bibeln) - Guds berg - där Gud uppenbarade sig för Moses en andra gång och ingick ett förbund med folket: de skulle hålla sig till hans lagar och bud (mitzvot) och han skulle vara deras enda Gud. Gud förmedlade nu De 10 Budorden via Moses som skulle bli grunden för den världsomfattande monoteism som också utvecklade kristendomen och Moses nedtecknade vad som skulle komma att bli Moseböckerna. Trots sitt långa liv på 120 år så hann dock Moses aldrig se det heliga landet själv, annat än från berget Nebo. Följeslagaren Joshua övertog ledarskapet och blev den som slutligen ledde israeliterna till det lovade landet i Kanaan där de ganska snart möttes av motstånd från den kananeiska befolkningen filistéerna.


Moses med stentavlorna på berget Sinai, porträtterad i filmen "De 10 Budorden" av en av Hollywoods största legender genom tiderna - Charlton Heston.


KUNGARIKET ISRAEL
Under cirka 300 år styrdes nu israeliterna och deras 12 stammar av så kallade domare (en slags "hövdingar"), men omkring 1100 f.Kr. så valdes enligt Bibeln Saul till deras första kung. Detta för att motverka ett svagt decentraliserat styre av ett annars gemensamt folk. Saul regerade dock med ganska medioker kraft under sina 40 år och efterträddes av David som redan i tidig ålder blev legend och upphovsman till symbolen Davidsstjärnan genom formen på skölden han använde i sin strid med jätten Goliat (även kallad Goljat), som han besegrade. Kampen mellan David och Goliat var enligt legenden en avgörande strid mellan det hebreiska folket israeliterna och den kananeiska befolkningen filistéerna. Efter flera hundra år av krig mellan dessa folk så bestämde sig ledarna för att deras bästa män skulle mötas på villkoren att segraren fick landet. David besegrade Goliat med en stenslunga och Kanaan tillföll därefter israeliterna. Kung David regerade från staden Hebron i 7 år och därefter i Jerusalem i 33 år, som då också utropades till huvudstad. Hans son Salomo blev därefter det enade rikets sista kung, och regerade även han i 40 år. 480 år efter uttåget ur Egypten, år 1017 f.Kr så lät han bygga vad som kom att kallas Salomos tempel i Jerusalem, där Förbundsarken med de 10 Budorden skulle förvaras i all evighet i en guldförgylld träkista toppad av två gyllene keruber. Detta kom att bli judendomens i särklass mest heliga plats, men på denna plats står nu istället, på grund av muslimsk erövring, en av världens mest kända moskéer - den så kallade klippmoskén, eller mer korrekt benämnt klippdomen, som också är världens äldsta muslimska byggnation (upprest 687-691 under det nionde kalifatet).




ISRAEL - "SAMARIEN"
Efter Salomos död cirka 930 f.Kr. så splittrades det Israeliska riket i en nordlig och en sydlig del och de 12 stammarna fördelades mellan de båda rikena. I norr behöll man namnet Israel (men området kallades även "Samarien") där 10 av stammarna valde att bosätta sig. Staden Samaria blev ny huvudstad och förblev så ända tills assyriernas invasion 722 f.Kr. Assyrierna var ett folk från Mesopotamien, precis som Abrahams ättlingar, så på sätt och vis kan man säga att israeliterna rent etniskt sett blev belägrade av sitt eget folk, även om kulturen vid denna tid föreföll så att assyrierna hade mycket mer gemensamt med babylonier än med israeliter. Samaria föll efter 3 års belägring och många dödades, några flydde och resten fördes bort till en okänd med förmodligen grym slavtillvaro. De tio stammar som fanns i Israels norra del försvann nu spårlöst och deras kända historia upphörde i och med den assyriska erövringen. Detta grundar sig delvis på bestyrkta och dokumenterade historiska faktum, delvis på religiösa skriftliga doktriner och delvis på spekulationer. Det finns oavsett vad också en stor mängd litteratur om de försvunna stammarna och israeliternas tidiga vistelser i Kanaan.

JUDA RIKE
Kung Davids ättlingar och de två stammarna Juda och Benjamin hade kommit att behålla makten i den södra delen som fick namnet Juda rike efter den största stammen, ända fram till dess att den babyloniske kungen Nebukadnessar II erövrade landet 605 f.Kr. Något senare, 587 f.Kr. förstördes både Jerusalem och Salomos tempel och det judiska folket fördes bort i den så kallade Babylonska fångenskapen - en fångenskap som dock beskrivs som tämligen frikostig och öppen och vissa judar kunde till och med göra karriär i Babylon. Efter Nebukadnessars död började det babylonska riket att falla samman och invaderades till slut av perser 539 f.Kr. Perserkonungen Kyros II visade sig vara barmhärtig och förkunnade att samtliga ättlingar till de som deporterats från Juda rike skall få återvända och redan 516 f.Kr. hade de hemvändande judarna återuppbyggt Salomos tempel och det mesta av Jerusalem. Nu stod allt under persiskt beskydd som ett protektorat och förblev en samlingspunkt för världens judar, även under Alexander den Stores förhållandevis skonsamma erövring år 332 f.Kr, ända fram till dess att templet år 70 e.Kr för andra gången totalförstördes och staden i övrigt erövrades av romarna efter det misslyckade judiska upproret på berget Masada år 66-73. Efter det andra och sista stora judiska upproret mot det romerska styret, den så kallade bar-Kochbarevolten år 132-135, så förbjöds judar totalt från att ens vistas i Jerusalem och i en radie på omkring 50 kilometer från staden. Jerusalem förstördes nu ännu en gång och byggdes om till en romersk stad under namnet Aelia Capitolina. Romarna döpte samtidigt om landet som då var den romerska provinsen Judéen (Judaea på latin) till Palestina (Palestinaae på latin och pelishtim på hebreiska), en härledning till filistéerna, vilket var menat som en förolämpning mot judarnas historia.


Den romerska armen förstör Jerusalem och bränner ned Salomos tempel, år 70 e.Kr.


DIASPORAN
I och med detta så inleddes den mycket långa diasporan (att tvingas leva utanför sitt hemland) för judarna som upphörde först nästan 2000 år senare i och med nybildandet av staten Israel år 1948. Så hur, var och när kommer islam in i bilden? Ja bortsett från hur Abraham med sin fru Sara enligt Bibeln valde att prioritera Isak framför Ismael, medan Koranen menar att Ismael var den prioriterade sonen, och hur de båda sönerna enligt berättelserna sedermera gav upphov till de skilda folkslagen, så har de två världsreligionerna ända sedan dess gått sida vid sida på parallella, men också markant skilda vägar.



ISLAM OCH DEN ISLAMISKA EXPANSIONEN (632 - 750 e.Kr.)
-----------------------------------------------------------------------------------
Denna händelse i historien kallas också den Muslimska Expansionen eller Arabiska Expansionen (på arabiska: Fatah). Profeten Muhammed (skrivs även som Muhammad, Mohammed och Mohammad), och grundandet av islam som världsreligion är en mycket omfattande historia i sig, även detta. Men för att undvika att denna artikel blir ALLTFÖR lång så skall jag försöka koncentrera mig på det mest väsentliga, det vill säga det som är mest relevant för islams utbredning och arabvärldens inflytande över Palestina. Muhammed föddes kring år 570 i staden Mekka och dog den 8:e juni 632 i staden Medina (båda i nuvarande Saudiarabien). Hans fullständiga namn var Muḥammad ibn ‘Abdullāh ("Abdullahs son") och han räknas som grundaren av islam. Dock ej av muslimer som menar att Muhammed "enbart" var Guds (Allahs) sista sanne profet, som under en period på 20 år fick motta islams heliga budskap, Koranen, genom uppenbarelser från Gud via ärkeängeln Gabriel (Jibril). Muhammed nämns också i den muslimska trosbekännelsen: "Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans sändebud!". Vördnaden för profeten är mycket stor och omnämnandet av Muhammeds namn i skrift eller tal följs traditionellt av frasen "SAW" (sallā Allahu ʿalayhi wa sallam), arabiska för "Må Guds fred och välsignelse vara över honom!". Liknande fraser används också vid omnämnandet av andra viktiga profeter som Abraham (Ibrahim), Mose (Musa) och Jesus (Isa). (De muslimska namnen inom parentes).


Muhammed (till höger) får sin första uppenbarelse från ängeln Gabriel (till vänster). Miniatyr på pergament, utgiven i Tabriz, Persien, 1307.


MEKKA
Muhammed kom från en enkel klan kallad Qureish med låg ställning i klansamhället i dåvarande Arabien. Fadern dog innan hans födelse och modern när han var endast 6 år gammal. Farfadern och sedermera farbrodern uppfostrade honom. Muhammeds enda karriärmöjlighet var att bli köpman då Mekka var ett kommersiellt handelscentrum men också en relativt kosmopolitisk stad full med, och omgiven av, judiska och kristna samhällen. Medborgarnas sociala trygghet var emellertid helt avhängig kontakter, klanens stöd och styrka samt materiell rikedom. Vendettor och utdragna klanfejder var vanliga och ofta mycket blodiga. Det förekom en ständig tävlan och kamp om kontrollen av de viktiga handelsrutterna. Situationen i Mekka, med dess våld och girighet, var något som bekymrade Muhammed. Han lär därför ha dragit sig undan till bergen som omger staden för att bedja och meditera och det var där han började få visioner (Sura 53:1-18, Koranen). Enligt traditionen var det här i en grotta som ärkeängeln Gabriel visade sig för honom och uttalade de ord som kom att bli Koranens första kapitel. I modern tid har det spekulerats vilt kring Muhammeds dokumenterade och påstådda visioner, precis som det gör (med rätta) i alla dokumenterade fall där människor påstår sig stå i samhörighet och samråd med gudomliga krafter. Många kritiker menar att de krampaktiga anfall som beskrivs kan ha med epilepsi att göra, men detta är bara hypoteser, medan andra menar att visionerna helt enkelt var påhittade lögner sprungna ur en människas gränslösa hybris och vilja att finna medel att förändra ett samhälle, ena och kontrollera folk. Muhammed lånade vokabulär och riter från judarna i Mekka men tenderade till att betrakta sin egen reformrörelse som ett slags utskott från judendomen. Han och hans anhängare följde judiska seder, bad vända mot Jerusalem och fastade tillsammans med judarna, men Muhammeds långsiktiga mål var en totalt reform. Först vände sig Muhammed enbart till en mindre krets, bland dem fostersonen Ali, sin hustru Khadidja och vännen Abu Bakr, men senare också till hela sin stam Qureish. Han mötte dock motstånd bland sina stamfränder och vann istället främst anhängare bland dem som tillhörde ännu svagare stammar eller hade ringa ställning i samhället. Motståndet från den styrande klassen var hårt och till följd av uteslutande från den livsviktiga klansolidariteten så fick flera av de tidiga och fattiga muslimerna successivt sätta livet till, medan de rika som följde Muhammed fick uppleva bojkott, förtal och förnedring i allt större utsträckning. Ganska snart emigrerade många araber av missnöje till Abessinien, där somliga också blev kristna. Detta kallas inom islam för den första emigrationen (hijra) och Muhammed började bli en mycket illa omtyckt person med vad man ansåg vara farliga politiska ambitioner.

MEDINA
Muhammed antog därefter år 622 en inbjudan från grannorten Yathrib där några av hans anhängare gjort honom känd under positiva omdömen. Enligt den muslimska traditionen accepterade araberna i Yathrib honom som profet bland annat eftersom de i diskussioner med judarna i staden också hade fått det berättat att en sådan skulle komma dit. Från och med Muhammeds tid i Yathrib kom staden snart att kallas "profetens stad", Medina (Medinat an-nabi). Denna händelse utgör därmed också startpunkten för islams tideräkning och kallas också för den andra eller den stora utvandringen. Muhammed blev nu dock tvungen att gå i allians med judar och icke-muslimska arabiska stammar för att hålla stånd mot oppositionen i Mekka och ställde därför inga krav på att de skulle omvända sig (konvertera) i detta skede. Inte förrän hans eget följe - de första muslimerna - hade blivit tillräckligt starka nog att klara sig utan dem. De fientligt inställda ledarna i Mekka försökte vid flera tillfällen anfalla och krossa den muslimska gruppen i Medina, men misslyckades. Muhammed visade sig vara en duglig härförare och hans trupper var mycket starkt motiverade. Flera strider utkämpades mer eller mindre förgäves mellan Mekka och det fundamentalistiska Muhammedledda Medinasamfundet. Ganska snart vände sig också Mediasamfundet mot sina judiska grannar och efter slaget vid Khaybar 628 e.Kr skall över 10 000 judar ha dödats medan endast 20 muslimer stupade. Det var i samband med dessa konflikter som Muhammed, efter en påstådd samhörighet i maskopi mellan Medinas judar och Mekkas trupper, också lät avrätta samtliga män i den enda kvarvarande judiska stammen i Medina; Qurayzas, och sålde deras kvinnor och barn som slavar. Kritiker menar därför att Muhammed var en brutal, cynisk och beräknande politiker och härförare som duperade och utnyttjade judarna medan han behövde dem för att sedan göra sig av med dem på hemskaste sätt. Det var också vid denna tid som han bröt helt med de judiska traditionerna, upprättade en egen fastemånad och började bedja vänd mot Mekka istället, efter att staden slutligen hade gett upp och fallit under Muhammeds muslimska trupper. Året var 630 och islam hade därmed verkställt sin första erövring. Muhammed enade nu snabbt den arabiska halvön under islam och fortsatte att leva i Medina där han vallfärdade två gånger till Mekka, men strax efter den andra vallfärden insjuknade han och dog den 8 juni år 632. Hans död följdes ögonblickligen av maktstrider bland de närmaste efterföljarna och bara några år senare red arabiska härar ut under de fyra första kaliferna (kalif kan översättas till "ställföreträdare") och erövrade hela det Persiska riket (540 f.Kr - 650 e.Kr) samt stora delar av det delvis kristna Bysantinska riket (330-1453 e.Kr.), även kallat Östromerska riket. Islam växte snabbt och metodiskt långt utanför arabiska halvön, norrut över mellanöstern, västerut över Nordafrika och långt upp på Iberiska halvön (nuvarande Spanien) samt österut ända till Indiska halvön över centralasien. Det var under denna massiva kraftiga expansion av arabvärlden som Palestina och huvudstaden Jerusalem erövrades år 638 e.Kr och föll under muslimskt styre och kontroll.


Kartbilden visar i sektioner hur islam mellan åren 632-750 e.Kr. fullkomligen exploderade över den arabiska halvön och expanderade både norrut i mellanöstern, västerut över Afrika och österut mot Asien.



MEDELTIDEN & DET OSMANSKA RIKET
-----------------------------------------------------
(På engelska: Ottoman Empire). Efter arabernas erövring av bland annat Palestina-området på 600-talet så påbörjades också en lång utdragen arabisering som accelererade under 1000-talet in i medeltiden. Befolkningsmajoriteten blev därav efterhand arabtalande. Den decimerade judiska befolkningen som vid denna tid under diasporan utgjorde endast ett fåtal tusental fanns koncentrerade till städerna Jerusalem och Hebron samt från 1500-talet den galileiska staden Zfat (Sefad). Områdets historia fortsatte att vara mycket turbulent och rörigt med flera olika arabiska dynastier och kristna korsfarare i ständig kamp om Palestina. Korstågen i sig är också en omfattande historia som vi dock lämnar därhän i denna artikel då de har föga med dagens konflikt i Israel/Palestina att göra som står mellan judar och muslimska araber, annat än att korstågen naturligtvis bidrog kraftigt till att stoppa och slå tillbaka den arabiska och islamiska expansionen. Från 1500-talets början kom området slutligen att tillhöra de osmanska turkarna som med sitt sultanat installerade sig som en styrande elit relativt kort tid efter att Konstantinopel och det Bysantiska riket hade fallit år 1453. I och med detta föll mellanöstern återigen under långvarig muslimsk kontroll. Det osmanska riket (grundat av Osman I) var en drygt 600-årig stormakt som uppstod i Anatolien (nuvarande Turkiet) i slutet av 1200-talet och bestod ända till modern tid, den 29 oktober 1923. När det var som störst omfattade det stora delar av Mellanöstern, sydöstra Europa och norra Afrika. Rikets stormaktsstatus befästes just genom dess erövring av Konstantinopel, en händelse som innebar det definitiva slutet på det Bysantinska (Östromerska) rikets tusenåriga historia (330-1453 e.Kr.). Osmanska riket interagerade med både östliga och västliga kulturer under sin 623-åriga historia men styrdes alltid med muslimska lagar. De kristna minoriteterna som armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och greker underkastades dessa lagar men gavs en viss religionsfrihet. Palestina tillhörde därefter det Osmanska riket under mycket lång tid, från år 1516 ända fram till 1918 och 1:a världskrigets slut, vilket naturligtvis är historiska fakta och inte bibliska referenser.


Det Osmanska rikets flagga - numera Turkiets flagga.



1:a VÄRLDSKRIGET
---------------------------
Efter att ha ställt sig på centralmakternas sida (Tyskland och Österrike-Ungern) vid första världskriget utbrott 1914 så besegrades till slut Osmanska riket och tvingades att bittert kapitulera. I krigets slutskede genomfördes av fanatiska muslimska turkar i en fraktion kallad "Ungturkarna" flera fruktansvärda folkmord; det armeniska folkmordet, det grekiska folkmordet och det assyriska/syrianska/kaldeiska folkmordet. Siffrorna på antal mördade i dessa folkmord varierar starkt hos olika källor mellan 500 000 till 2 miljoner per folkgrupp, så det är svårt att avgöra vad som är närmast sanningen. Turkiet förnekar att detta har hänt, men de flesta väststater erkänner fokmordens existens, även om antal döda är oklart och svårbevisat. Det diaboliska syftet var hur som helst att skapa ett homogent Turkiet genom etnisk rensning och motverka inflytandet från västvärlden och kristendomen. Efter kriget 1918 när det sista osmanska motståndet slutligen var krossat så ville segrarmakterna i den så kallade Ententen (1:a världskrigets segrare Storbritannien, Frankrike och Ryssland) dela upp Osmanska riket inklusive Anatolien genom den så kallade Freden i Sèvres. En nybildad nationalistisk revolution med Mustafa Kemal Atatürk (född som Mustafa Pasha) i spetsen, som innan gjort revolt mot den osmanska regimen (den 1 november 1922 avskaffade det nya parlamentet sultanatet och avslutade därmed 623 år av osmanskt styre), motsatte sig nu detta och efter ett krig mot främst Grekland återerövrades en del av de centrala områden som hade förlorats, däribland İzmir och västra Armenien. Republiken Turkiet med Atatürk som förste president utropades den 29 oktober 1923 med staden Ankara som huvudstad och i stort sett de gränser som landet har än idag. Atatürk var, till skillnad mot det Osmanska rikets ledare och fundamentalister dock inte en muslim, utan en engagerad anti-islamist som fördömde det Osmanska rikets muslimska sultan-styre och delvis därför är Turkiet en förhållendevis sekulär stat idag, trots att islam ändå fortfarande är den i särklass mest utbredda religionen i landet. Atatürk och den så kallade Kemalismen innebar krafttag för att försöka radera islam ur Turkiets kultur och på så sätt är Kemal Atatürk för mig en historisk hjälte. Somliga påstår att han, trots avsaknad av bevis, var inblandad i folkmorden som följde Osmanska rikets fall, men det finner jag personligen tämligen orimligt med tanke på Kemalismens motstånd mot sultan-regimen. Han genomförde omfattande reformer och förde Turkiet i västlig riktning. Bland annat infördes det latinska alfabetet och många religiösa muslimska ämbeten avskaffades. Han moderniserade även det turkiska språket från arabiskt och persiskt inflytande. Turkiska istället för arabiska blev det språk man talade i skolorna. Atatürk ändrade även böneutropen till turkiska vilket senare dock ändrades tillbaka efter hans död 1938.

SIONISMEN
Vi backar nu 100 år... Under mitten av 1800-talet hade antalet judar i Palestina återigen börjat växa för första gången sedan romarnas ockupation av Israel. Cirka 12 000 judar i arab-kontrollerade Palestina blev på bara cirka 10 år en majoritet i Jerusalem. 30 år senare var antalet uppe i 24 000. 1896 publicerade den ungerske juden Theodor Herzl boken Judestaten och året efter organiserade han den första sionistiska kongressen i Basel i Schweiz. Rörelsens mål var och är ett judiskt nationalhem i Palestina. Namnet kommer av bergsfästet Sion utanför Jerusalem som under diasporan fick symbolisera judarnas längtan tillbaka till landet Israel. Även om sionismen är baserad på en religiös tradition som kopplar judarna till Israel så är det i huvudsak en politisk rörelse som blev ett svar på den utbredda antisemitismen och förtrycket av judar. Genom ekonomiska bidrag från världens judar började en utvandring från främst Europa till Palestina och under den första aliyan 1881-1904 kom 30 000 judar till Palestina och under den andra aliyan 1904-1914 kom ytterligare 40 000. Under denna tid, i samband med 1:a världskrigets slut och det Osmanska rikets fall, så började också det arabisk-palestinska motståndet mot den sionistiska rörelsen att ta form, pådrivet delvis av en illvilja gentemot judendomen, men också av en rädsla att bli utdriven eller marginaliserad från området. Det är denna konflikt som är lika aktuell idag, som då.

DET BRITTISKA MANDATET
Efter krigets slut 1918 blev Palestina tillsammans med nuvarande Jordanien ett mandatområde som förvaltades av Storbritannien på uppdrag av Nationernas Förbund (NF), som kan kallas en föregångare till Förenta Nationerna (FN). Spänningen mellan araber och judar var som alltid påtaglig och 1921 delade britterna upp mandatet Palestina i två delar där den västra delen som var avsedd för judar fortfarande kallades Palestina, medan den andra delen öster om Jordanfloden avsedd för araber blev det autonoma emiratet Transjordanien (styrt från Mekka i dagens Saudiarabien). Bakgrunden till denna delning låg givetvis i den uråldriga konflikten mellan judar och araber, och i den så kallade McMahon-Hussein-korrespondansen som var en kommunikation mellan britter och araber där britterna välkomnade arabernas hjälp i kampen mot turkarna (Osmanska riket) som hade ställt sig på tyskarnas sida i 1:a världskriget. Araberna hade ett intresse av att störta turkarna för ett ökat arabiskt inflytande i mellanöstern, medan britterna såg araberna som ett decentraliserat och mindre organiserat hot mot väst än vad turkarna var, även om de båda blocken representerade den främmande muslimska världen. Så i och med att det Osmanska rikets turkar klev in i kriget 1914 så upprättades snart ett avtal där britterna lovade araberna att i samband med en seger partitionera ut stora delar av mellanöstern till arabvärlden, i utbyte mot en gemensam aktion mot turkarna. Så blev det och det osmanska riket föll till slut efter 623 år i och med turkarnas kapitulation den 31:a oktober 1918. I och med detta ville britterna införliva sitt löfte genom att dela det palestinska mandatet med den största delen till arabvärlden.


Det brittiska mandatet Palestina 1920, precis innan Storbritannien genom Nationernas Förbund (NF) delade upp området som Palestina och Transjordanien.


BALFOURDEKLARATIONEN
Det är i denna veva som historien börjar bli riktigt invecklad och den moderna konflikten mellan araber och judar finner sin extra röriga grogrund som också gett upphov till uttrycket "De 1000 sanningarnas land". Det är fullständigt omöjligt att i en enda artikel täcka samtliga möten, diskussioner, planer, önskemål, krav, förväntningar, överenskommelser, löften och deklarationer, men låt oss gå igenom det mest väsentliga för ämnet. Den brittiska utrikesministern Arthur James Balfour låter strax innan krigets slut, den 2:a november 1917, meddela det judiska samfundet i England att den brittiska regeringen inte bara stöder arabvärlden enligt ovan, men också sionismens vilja att upprätta ett judiskt hemland i Palestina. Den enda reservationen var att det inte skulle komma att påverka den i Palestina (dvs Palestina samt Jordanien på den tiden) redan boende arabiska befolkningen. Man försökte således behaga båda folkgrupperna och man aktade sig för att använda ordet stat, och valde just att kalla det "nationell hemvist". Denna dag firas inom judendomen som Balfour Day, medan det är en sorgens och protestens dag inom arabländerna. Men deklarationen kom ändå att på det stora hela bli en besvikelse även för sionismen då man inte alls levde upp till allt som utlovades, medan det brittiska löftet om ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina samtidigt sågs av araberna som ett svek mot deras löften till araberna givna under kriget där man skulle främja en arabisk dominans i mellanöstern. De internationella organen "Permanent Court of International Justice" och "International Court of Arbitration" etablerade under samarbete med Nationernas Förbund (NF) bestämmelser och internationella lagar som skulle gälla kring separationen av Palestina och bildandet av de två nya staterna Palestina och Transjordanien, och ganska snart erkände man åtminstone delvis Transjordaniens självständighet. Av det brittiska mandatets ursprungliga yta så utgjorde nu det arabiska Transjordanien närmare 80% vilket lämnade endast cirka 20% att disponera för Palestina enligt Balfour-avtalet och löftet om en nationell hemvist för världens judar - något som också ligger till grund för mångas val att stödja Israel i denna fråga.

 

Det brittiska mandatet Palestina 1922, precis efter att Storbritannien genom Nationernas Förbund (NF) delat upp området som Palestina och Transjordanien.


ARABISK REVOLT (1936-1939)
Vid den första folkräkningen 1922 fanns 83 907 judar i Palestina, det vill säga , motsvarande 12,9 procent av befolkningen. Den stora invandringen fortsatte och under 1930-talet flydde alltfler judar från Europa och den snabbt växande nationalsocialismen (nazismen). 350 000 immigrerande judar mellan 1930 och 1939, ökade per automatik spänningen mellan judar och araber markant och under 1930-talet utfördes ständigt terrordåd och blodiga attentat i ett mycket infekterat inbördeskrig mellan folkgrupperna. Den mest markanta händelsen var den arabiska revolten i Palestina 1936-1939, där nationalistiska arab-rebeller gick till mer fullskaligt uppror mot det brittiska styret, den sionistiska massinvandringen av judar samt Palestinas arabiska politiker och polis som samarbetade med britterna. Revolten slogs brutalt ned, främst av brittiska styrkor, men kulminerade ändå i en drastisk begränsning av den judiska invandringen. 1939 skar britterna ned den judiska immigrationen till ett minimum - något som förmodligen också indirekt ledde till att fler judar i Europa föll offer för nazismens kommande förföljelser under 2:a världskriget på 1940-talet. Transjordanien fortsatte samtidigt att växa ifrån det gamla brittiska mandatet och blev sedermera en helt självständig stat den 25:e maj 1946. Kort därefter (1950) bytte nationen namn till Jordanien eller "Det hashemitiska kungadömet Jordanien". Därmed minskade det gamla mandatområdet fullständigt till att enbart omfatta Palestina-sidan, väster om Jordanfloden.



2:a VÄRLDSKRIGET
---------------------------
Under andra världskriget genomled världens och i synnerhet Europas judar de värsta förföljelserna sedan antiken i och med det systematiska folkmordet på mer än 6 000 000 (miljoner) judar under nazismens etniska rensning och utrotning av europeiska judar. Detta var något som också nådde antisionismens krafter i arabvärlden. Den muslimske ledaren i Palestina vid denna tidpunkt var Mohammad Amin al-Husayni, kallad "Grand Mufti of Jerusalem". År 1940 kontaktade han axelmakterna och efterfrågade stöd i vad han kallade "the Arab right to settle the question of Jewish elements in Palestine and other Arab countries in accordance with the national and racial interests of the Arabs, and along the lines similar to those used to solve the Jewish question in Germany and Italy." Amin al-Husayni hade personliga möten med både Himmler och Hitler och spenderade därefter några år i Tyskland där han organiserade muslimsk rekrytering till Waffen-SS samt deltog i radiosändningar där han uppmanade muslimer att alliera sig med nazisterna i deras kamp mot en gemensam fiende i sionismen. Under ett av dessa uttalanden sade han, citat: "Arabs, arise as one man and fight for your sacred rights. Kill Jews wherever you find them. This pleases God, history, and religion. This saves your honor. God is with you!" Det judiska folket har i modern tid aldrig genomlevt så massiva förföljelser som under andra världskriget - något som också bidrog till att stärka drömmen om ett tryggt judiskt hemland, i Palestina. För mer fördjupning i arabvärldens samröre med nazismen på 1940-talet, klicka HÄR!


Grand Mufti of Jerusalem, Mohammad Amin al-Husayni i möte med Adolf Hitler.


Grand Mufti of Jerusalem, Mohammad Amin al-Husayni i möte med Heinrich Himmler.


"RESOLUTION 181"
Efter 1945 när det andra världskriget äntligen var över, så hade de överlevande judarna ingenstans att ta vägen. Flera hundra tusen ville därför finna ett hem i Palestina - det enligt den hebreiska historien lovade landet. Men det brittiska styret nekade dem fortfarande tillträde i rädsla för arabiska uppror. Judiska aktionsgrupper bildades nu i frustration och terrorattentat utfördes mot britterna som den 18:e februari 1947 förklarade att de hade för avsikt att lämna över Palestina till det nybildade Förenta Nationerna (FN). FN lade i sin tur den 29:e november fram en delningsplan kallad "Resolution 181" där Palestina skulle delas upp i områden mellan araber och judar med Jerusalem som en internationell zon. Detta skulle alltså bli den andra delningen av det som var det brittiska mandatet Palestina. Judarna accepterade planen, men arabländerna och de palestinska araberna i synnerhet förkastade den. Den 14 maj 1948 upphörde det brittiska mandatet och den judiska staten Israel utropades omedelbart av Israels förste premiärminister David Ben-Gurion. Detta accepterades inte alls av kringliggande arabländer och på morgonen dagen efter anfölls Israel av främst Egypten, Transjordanien, Syrien, Libanon, Irak och Saudiarabien - och kaoset var ett faktum. USA, Sovjetunionen och Israel kallade anfallet för en illegal aggressionshandling, medan Kina stödde arabländernas sak. Arabiska och judiska miliser hade redan sedan tidigare inlett stridigheter om territoriet på båda sidor om den gräns som FN anvisat, men nu var det fullskaliga kriget ett faktum. Hundratusentals palestinska araber flydde sina hem, främst till Jordanien, medan samtliga judar fördrevs från den jordankontrollerade Västbanken och den av Egypten kontrollerade Gaza-remsan. Det arabisk-israeliska kriget 1948–1949 är bland judarna känt som det israeliska självständighetskriget och bland palestinier och andra arabiska nationaliteter som al-Nakba (katastrofen). Samma år som Israel utropades, 1948, så utropades också i september en palestinsk regering i den arabkontrollerade delen Gaza. Den före detta "Grand Mufti of Jerusalem", antisemiten Mohammad Amin al-Husayni, utnämndes till president. Men detta första försök till ett eget Palestinskt styre under en egen stat blev dock kortvarigt då Egypten, som Gaza var helt beroende av, upplöste styret 1956. Då hade al-Husayni redan flytt till Egypten där han spenderade sin sista tid i livet och behövde aldrig stå till svars för sina handlingar.


1947-års delningsplan, som den föreslogs av FN accepterades av Israel, men förkastades av samtliga arabländer. Israel utropades som självständig stat året efter, och arabvärlden gick till fullskaligt angrepp.


1948 ÅRS ARABISK-ISRAELISKA KRIG
Israel var både numerärt och materiellt underlägset när arabländerna korsade gränserna, men trots detta så slogs de massiva angreppen tillbaka gång på gång, i åtskilliga strider, allt medan den judiska befolkningen ökade genom massinvandring med enligt uppgift cirka 10 000 människor per månad. Under två vapenstillestånd så passade båda sidor på att stärka sina försvars- och angreppsmöjligheter och Israel satsade stort på inköp av vapenarsenal från stödjande nationer i västvärlden - främst Tjeckoslovakien, men även från USA och Frankrike. Detta var något som i kombination med den kraftiga immigrationen snart svängde balansen och gjorde Israel både numerärt och taktiskt överlägsna gentemot de arabiska anfallarna. Israel gick från en militär styrka på cirka 30 000 man till 115 000 på drygt ett år medan Arabländerna hade som mest kring 60 000 man. Många blodiga strider med både angrepp och övergrepp begicks av båda parter där terror mot civilbefolkningen var vanlig, och det relativt korta kriget lämnade stora ärr på båda sidor. Den 24:e februari 1949 lyckades FN medla fram början till vad som under våren samma år kom att bli ett "permanent" vapenstillestånd kallat "Armistice Agreements" som tills vidare lugnade ned situationen. Den kaosartade kriget resulterade dock i att Israel utvidgade sitt territorium med cirka 40% utöver FN:s delningsplan från året innan och Israels yta ökade därmed från tidigare 55% av Palestinas yta till 77%. För den arabiska sidan blev nederlaget en politisk och militär katastrof. Jordanien annekterade Västbanken och Jerusalem delades i en västlig del som Israel kontrollerade och en östlig som tillföll Jordanien. Gazaremsan erövrades av Egypten, men annekterades dock aldrig. Kritik har senare riktats mot både Egypten och Jordanien för deras agerande och främst varför ingen palestinsk stat erkändes i denna process. De gränsdragningar som uppkom med Armistice Agreements skall inte tolkas som permanenta politiska eller territoriella gränser och innebär därför inte på långa vägar en slutlig lösning av Palestinafrågan.

SUEZKRISEN (1956)
Sju år senare, 1956, under kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen, så uppdagades källan till en ny konflikt som bland annat och främst berörde Israel och Egypten. USA fann att Sovjetunionen sålde vapen via Tjeckoslovakien till Egypten och detta fick följden att USA drog in allt finansiellt stöd till Egypten som i sin tur nationaliserade Suezkanalen utanför Kairo för att kunna kontrollera handeln och säkra inkomster den vägen. Frankrike och Storbritannien, som båda haft stort inflytande över kanalen tidigare, såg nationaliseringen som en skymf, samtidigt som de var rädda för att förlora de inkomster som handeln med kanalen inbringade. När Egypten kort därefter stängde ut Israel från att använda kanalen så anföll de tre länderna, senare kallad Tripartiten, tillsammans Egypten. Israel ockuperade snabbt Sinaihalvön, medan Storbrittanien och Frankrike tog kontrollen över Suezkanalen med incitamentet att skingra Israeliska styrkor från Egyptiska. Detta förkastades av Egypten och snart var ett mer fullskaligt krig ett faktum när Tripartiten började flygbomba egyptiska baser. Kriget fick dock ett abrubt slut några månader senare när Sovjetunionen uttalade hot att atombomba London och Paris om inte invasionen avbröts - något som fick FN och USA att instämma med Sovjets krav, i rädsla för en eskalation av det kalla kriget mellan stormakterna som hade kunnat leda till ett 3:e världskrig. Israel lämnade Sinai och läget stabiliserades tills vidare.


Suezkanalen, fotat från en satellit 2010.


SEXDAGARSKRIGET (1967)
Nästan 20 år efter det första stora kriget och 11 år efter Suezkrisen så var nästa stora konflikt oundviklig. 1967 års arab-israeliska krig eller "Sexdagskriget" som det också kallas var en konflikt mellan Israel och Egypten, Syrien och Irak som utspelade sig med kärnan på andra sidan Sinaihalvön, vid Tiransundet intill Saudiarabien. Egypten fick falsk information från Sovjetunionen om att Israel mobiliserade intill gränsen mot Syrien, som numera hade tecknat försvarsallians med Egypten. Detta fick Egypten att mobilisera massivt på Sinaihalvön, vid gränsen mot Israel, med överblick över Tiransundet. Israel deklarerade att en eventuell blockad av sundet skulle ses som en aggressionshandling, men sundet blockerades ändå. Samtidigt så ingicks också ett avtal mellan Egypten och Jordanien - något som ledde till att irakiska trupper snart inviterades av Jordanien och samlades vid gränsen mot Israel. Egypten uppmanade i denna veva samtliga arabländer att ansluta sig, men den 5:e juni beslutade Israel att föregå ett arabiskt angrepp och anföll Egypten med plötsliga och kraftiga bombanfall. I ett blixtkrig på endast sex dagar erövrade nu den israeliska armén Västbanken från Jordanien, Golanhöjderna från Syrien samt Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten - ett stort nederlag för arabländerna och ett fiasko för den av Egypten planerade attacken. Efter att fred slutits gjorde Egypten inte längre några anspråk på Gazaremsan och fred slöts sedermera även med Jordanien som 1987 också avsade sina anspråk på Västbanken. Ockupationen av Golanhöjderna består dock ännu idag, förmodligen främst på grund av Israels vilja att kontrollera Syriens enda möjlighet till direkta geografiska angrepp via den smala gräns som Golanhöjderna utgör.

OKTOBERKRIGET (1973)
Sex år senare var det dags igen. Arab-israeliska kriget 1973 eller "Oktoberkriget" som blev det mer vanliga historiska namnet var den fjärde stora konflikten. Kriget utkämpades mellan den 6:e och 25:e oktober 1973 mellan Israel och en koalition av arabiska stater under ledning av Egypten och Syrien. Kriget började när koalitionen påbörjade ett gemensamt överraskningsanfall mot Israel under Jom kippur, den heligaste dagen i judendomen, som också sammanföll med den muslimska fastemånaden Ramadan. Egyptiska och syrianska styrkor korsade vapenstilleståndslinjer för att gå in i de israelkontrollerade Golanhöjderna och Sinaihalvön, som hade blivit erövrade och ockuperade sedan Sexdagarskriget 1967. Konflikten ledde till en ny världskris likt Suezkrisen och mycket nära en konfrontation mellan de två kärnvapenbestyckade supermakterna USA och Sovjetunionen, som båda inledde massiva ansträngningar för att proviantera deras allierade under kriget. Vapenstillestånd medlades av FN och uppnåddes den 25:e oktober i och med Camp David-förhandlingarna ("Camp David Accords") direkt efter att den egyptiska armén omringats av Israel och att Egypten vädjat till USA. Utgången ledde till att Israel lämnade Sinai tillbaka till Egypten som i sin tur avsade framtida förbindelser med Sovjetunionen.


Israels premiärminister Menachem Begin (vänster) och Egyptens president Anwar El Sadat (höger) signerade, under överseende av USA:s president Jimmy Carter, avtalet den 26:e mars 1979 som gav dem båda Nobels fredspris. Sadats fredsavtal med israelerna var dock impopulär bland egyptierna och han mördades av islamister 1981.


PLO - PALESTINIAN LIBERATION ORGANIZATION
Den 2:a juni 1964, mellan Suezkrisen och Sexdagarskriget, bildades PLO - Palestinian Liberation Organization av palestinska flyktingar i Jordanien. PLO sägs vara en paraplyorganisation för palestinska nationalistgrupper och erkänns internationellt av de flesta länder som en slags inofficiell regering för palestinier och en befrielserörelse som ämnar återta det land som 1948 blev staten Israel. Skeptiker och kritiker menar dock att PLO egentligen är en islamistisk terroristorganisation i förklädnad. Till en början bestod PLO till stor del av stöd från kringliggande arabländer, men 1969 blev organisationen uteslutande palestinsk i och med att Yassir Arafat blev ny ordförande. PLO agerade i stort sett uteslutande utan samråd med Jordanien, vilket ledde till att landet återigen drogs in i konflikter med Israel. Främst genom de terrorattentat som PLO utförde på andra sidan Jordanfloden. Den 31 oktober 1970 tvingades Arafat att skriva under ett nytt avtal där palestinierna förband sig att inte bära vapen och erkänna de jordanska myndigheternas överhöghet. På sikt tvingades de palestinska grupperna att lämna Jordanien och istället etablerade de sig i Libanon där deras närvaro också ledde till problem.

LIBANONKRIGET (1982)
Under tidigt 80-tal så försökte PLO-anhängare att mörda Israels ambassadör i Storbritannien. Israel svarade med ett luftangrepp på ett PLO-högkvarter i Beirut. PLO:s reaktion blev då raketer och artilleri mot Israel och på så sätt så drog PLO in även Libanon i nya strider med Israel som bestämde sig för att invadera Libanon i syfte att slå ut PLO. 15:e juni hade israeliska trupper nått Beiruts utkanter och Arafat försökte genom förhandlingar att politiskt rädda en situation som för PLO var förödande. En internationell fredsstyrka bestående av den amerikanska marinen samt franska, brittiska och italienska enheter anlände till Beirut den 20 augusti 1982 för att övervaka PLO:s tillbakadragande från Libanon. Israelisk militär valde samtidigt ut en ny president för Libanon bland en skara fredligt inställda libanesiska politiker. På grund av dennes goda relationer med Israel så mördades han dock av islamister innan posten ens tillträddes.

HAMAS - "ISLAMISKA MOTSTÅNDSRÖRELSEN"
Hamas är akronym för Ḥarakat al-Muqāwamat al-Islāmiyyah som betyder "Islamiska Motståndsrörelsen". Grupperingen är en palestinsk sunni-islamistisk paramilitär organisation och det enda folkvalda regeringspartiet i Palestina med säte i Gaza. Organisationen skapades 1987 ur den palestinska falangen av det egyptiska Muslimska Brödraskapet. Organisationen är indelad i en politisk och en väpnad militär gren kallad Izz al-Din al-Qassam-brigaderna som har uppskattats till cirka 25 000 man. Denna styrka, som inte är underställd några folkvalda institutioner, bildades 1992 i syfte att störa den så kallade Osloprocessen som skulle ta fram ett avtal om fred i Gaza (se nedan). Hamas erkänner inte Israels rätt att existera och organisationens långsiktiga mål är att utplåna staten Israel och ersätta landet med en palestinsk stat omfattande nuvarande Israel, Västbanken och Gaza. I denna kamp har Hamas sedan 1993 genomfört flertalet självmordsattentat mot Israeler vilket har lett till att Israel ihop med EU, USA, Kanada, Australien och Japan klassificerar Hamas som en terroristorganisation. FN gör det dock inte (?). Attentaten har fördömts av FN:s kommission för mänskliga rättigheter samt av Human Rights Watch.


Hamas - en enligt mig renodlad terroristorganisation med starka militära krafter. På Hamas agenda står utöver ambitionen att strida för en palestinsk stat, främst  antisemitism i form av total utplåning av judar, judendom och staten Israel. Hamas-soldater tror blint på Koranen och partiprogrammets ord som säger "Domedagen kommer inte förrän muslimerna nerkämpar och dödar judarna, förrän judarna gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden kommer att ropa: Oh, muslimer! Det gömmer sig en jude bakom mig, kom och döda honom!". Hamas slagord är vidare: "Allah är målet, profeten är förebilden, Koranen är dess grundlag, Jihad är dess väg och döden för Allahs sak dess ädlaste tro!". Detta är, precis som nazism, renodlad fundamentalism i sin farligaste form.


DEN FÖRSTA INTIFADAN (1987-1993)
Intifada är ett arabiskt namn för uppror (eller upplopp) och kan översättas till "resning", "skaka av" eller "avskakande av damm". Samma år som Hamas bildades, 1987, så skedde också den första större våldsupptrappningen sedan Libanonkriget 1982. Generalstrejker bröt först ut där civila palestinier uppmanade varandra att bojkotta israeliska produkter och tjänster. Man gick därefter också in i direkta konfrontationer med den israeliska armén med bland annat stenkastning och molotovcocktails, varpå den israeliska armén svarade genom att använda gummimantlade stålkulor och andra "mildare" former av vapen. Intifadan tog slut först i samband med Osloavtalet och att den palestinska nationella myndigheten skapades, PNA (Palestinian National Authority).

OSLOPROCESSEN (1993)
Detta är en milstolpe i Israel-Palestina-konflikten och den första direkta överenskommelsen mellan israeliska politiker och politiska representanter för palestinier. Syftet var att skapa ett ramverk för framtida relationer mellan Israel och den väntade palestinska staten, medan alla permanenta tvistefrågor såsom Jerusalems status, de palestinska flyktingarnas rättigheter, israeliska bosättningar, gränsdragningar och säkerhetsfrågor mellan de två staterna skulle tas upp och lösas senare. Processen avslutades i Oslo, Norge den 20 augusti 1993 och avtalen skrevs officiellt under vid en ceremoni i Washington D.C. den 13 september 1993 med Yassir Arafat som undertecknare för PLO och premiärminister Yitzhak Rabin som undertecknare för Israel. Vid detta skede hade PLO genom Arafat erkänt Israels rätt att existera samt avsagt sig allt framtida stöd för terrorism. Man kom överens om att Palestina skulle återfå kontroll över Västbanken samt Gaza om man i gengäld höll löftet om att erkänna Israel samt upphöra med terrorangrepp. Avtalet och processen bevittnades av Warren Christopher för USA och Andrej Kozyrev för Ryssland i närvaron av USA:s dåvarande president, Bill Clinton. Den första intifadan dog nu ut, men den palestinska terroristorganisationen Hamas och andra palestinska falanger fördömde dock avtalet och terrorangreppen fortsatte, främst genom självmordsbombare. Besvikna nationalister i Israel såg genom detta avtalet som ett fiasko och Rabin mördades av en fundamental judisk aktionsgrupp och efterträddes av Shimon Peres, som fortsatte med samma mål som Rabin - fred. I januari 1996 dödades Hamas främsta bombtillverkare av den israeliska säkerhetspolisen Shin Bet (också känd under akronymen Shabak) och som svar så utförde Hamas en rad nya självmordsbombningar i Israel. I och med detta så var kaoset ett faktum igen och Osloprocessen fick ses som ett misslyckande som kulminerade i den andra intifadan 2000.


Israels premiärminister Yitzhak Rabin, USA:s president Bill Clinton och PLO:s ordförande Yassir Arafat. Båda tog, ihop med Shimon Peres (Israels nuvarande president), emot Nobels fredspris 1994.


DEN ANDRA INTIFADAN (2000)
Denna utlöstes då Ariel Sharon (premiärminister 2001-2006) begärde att få besöka Israels och hela judendomens absolut mest heliga plats - Tempelberget i Jerusalem, som också är islams tredje heligaste plats där Al-Aqsa-moskén står. Al-Aqsa betyder "längst bort liggande" (från Mekka räknat), och är enligt muslimsk tradition den plats från vilken Mohammed red till himmelen (och tillbaka) på sin bevingade häst. Sharons begäran infriades av Wakf, den muslimska överhögheten för Tempelberget, vars representant välkomnade honom och hans följe upp på Tempelberget, vilket även kan ses på journalfilmer från denna tilldragelse. Men de palestinska myndigheterna tog besöket som en skymf, provokation och inbrytning så ganska snart var nya upplopp igång och Sharons följe blev angripna av upprörda stenkastande muslimer. Även detta finns dokumenterat på film. Man har senare medgett att upploppet planerats länge i förväg. Isrealritiker menar å andra sidan att Sharon visste att besöket skulle leda till våld och att målet med hans besök var politiskt och att skapa nya klyftor och anlendningar att anfalla palestinska områden. Redan den 13 september 2000 hade medlemmar av Yassir Arafats Fatah-rörelse, i strid med Oslo-avtalet, utfört ett antal attacker mot israeliska militära och civila mål. Samtidigt hävdade den israeliska institutionen Palestinian Media Watch att det officiella palestinska TV-bolaget blev allt mer militant under sommaren 2000.

HIZBOLLAH & DET ANDRA LIBANONKRIGET (2006)
Utöver palestinska Hamas (sunnimuslimer) så var och är libanesiska Hizbollah (shiamuslimer) en mycket stark militant politisk organisation, stödd av Iran och Syren. Hizbollah är arabiska för "Guds Parti" och grundades av shiitisk milis som var anhängare till Ayatollah Ruhollah Khomeini (ledaren för den islamiska revolutionen i Iran) vars främsta mål är att upprätta en islamsk stat i Libanon samt utrota västerländskt inflytande och kolonialism. De ser också Israel som en olaglig icke-nation och vill därför se dess avveckling snarast. EU och FN har inte tagit ställning huruvida Hizbollah är en terroristorganisation, men begreppet styrks däremot av Storbritannien och USA. Den 12:e juli 2006 sköt Hizbollah raketer mot judiska bebyggelser nära gränsen och Israel svarade med artilleri och flygbombningar samt invasion av södra Libanon. 11:e augusti så lyckades FN medla fram vapenstillestånd och ett avtal där Israel lovade att lämna Libanon om de libanesiska myndigheterna avväpnade Hizbollah. Området skulle sedan bevakas av FN-soldater och Libanons egen armé. Israel lämnade Libanon, men Hizbollah kom dock aldrig att avväpnas. Vid sidan av den militära rörelsen har Hizbollah också en civil gren som har en social verksamhet med sjukhus, skolor, barnhem, radio- och TV-stationer. Den politiska grenen av Hizbollah har åtta platser i det libanesiska parlamentet och ingår i den libanesiska regeringen. Hizbollahs militära gren kallas Al-Muqawama al-Islamiyya ("Det islamiska motståndet") och är möjlig sponsor för ett antal mindre kända militanta grupper i kampen mot Israel och västvärldens inflytande.


En grupp ur Hizbollah vid en militärparad gör Nazi-honör - något som är mycket vanligt inom militant islamism på grund av den starka kopplingen till antisemitism.


GAZAKRIGET (2008-2009)
En liknande konflikt uppstod snart i Gazaremsan, mellan palestinska Hamas och Israel. Det gällde precis som innan luftangrepp med raketer på Israeliska byar nära gränserna och Israel valde som respons att återigen attackera. Bakgrunden ligger i att militanta Hamas tog över kontrollen av Gaza under 2007 och tvingade Fatah, en gren av PLO, att lämna området och istället omgruppera sig till Västbanken där man tog avstånd från Hamas agerande. Israels reaktion på Hamas upprustning var nu att iscensätta en blockad för att isolera Hamas samt utfärda förbud mot vapensmuggling och raketattacker mot Israel. Den 19:e juni 2008 ingicks en överenskommelse där Israel krävde att Hamas skulle stoppa sin militära upprustning i Gaza och sluta med sina raketangrepp. I gengäld skulle Israel häva blockaden. Hamas gick med på villkoren, men den infekterade spänningen och tilliten bröts snart då raketer fortsatte att skjutas mot Israel. Under åren 2001-2008 hade Hamas skjutit över 3000 raketer från Gaza mot Israel och antalet attacker eskalerade efter att Israel helt utrymt bosättningarna i Gaza. Med de fortsatta raketangreppen som incitament gentemot omvärlden så gick Israel in i Gaza den 3:e januari 2009 och ett nytt krigskaos var nu oundvikligt. Det är i just detta krig som Israel fått ta emot mest kritik och organisationer som FN, Amnesty och Röda Korset har kritiserat Israel för dess hantering av krigsförloppet, även om också Hamas är föremål för anklagelser om krigsbrott och brott mot mänskligheten i och med deras bombningar av civila mål i Israel. Amnesty menar att Israels blockad av Gaza främst är en kollektiv bestraffning på civilbefolkningen för Hamas raketanfall, än ett skydd mot framtida nya angrepp. Redan två veckor senare, den 18:e januari 2009 drog dock Israel tillbaka sina trupper efter ett vapenstilleståndsavtal, men blockaden kvarstår än idag, precis som sporadiska raket- och artilleribeskjutningar.


Ett Israeliskt militärbefäl i vild argumentation med en upprörd palestinsk man ur de civila demonstrationsmassorna. Detta är den beklagliga vardagen i Israel och Palestina.


NULÄGET (2010-2011)
Spänningen är extremt påtaglig, nu som innan, även om det för tillfället råder officiellt "vapenstillestånd". Båda blocken anklagas för övergrepp, terrorism och krigsförbrytelser genom hela konfliktens moderna historia - men främst i Gaza-kriget när det gäller Israel. Den del av omvärlden som bryr sig ser på med upprörda känslor och högst blandade ställningstaganden och ärendet är så pass känsligt och infekterat att debatter nästan är omöjliga. I Sverige är Sverigedemokraterna det enda parti som i alla fall delvis uttalat stöd för Israel. Övriga partier ställer sig i sann så kallad PK- (politiskt korrekt) anda bakom Palestina, trots Hamas kroniska respektlöshet mot avtal, fredsförhandlingar och överenskommelser. Nya fredsförhandlingar initierades hösten 2010 av USA, Ryssland, FN och EU men ingen varaktig och övergripande konklusion har ännu nåtts och nya stridigheter kan bryta ut när som helst i denna kokande kittel av två konflikterande folkslag i samma lilla land, med i stort sett samma religiösa betydelse.


2010: Israels nuvarande premiärminister Binyamin Netanyahu (vänster) möter, under USA:s president Barack Obamas översyn, den Palestinska myndighetens president och Fatahs grundare Mahmoud Abbas (höger).



PERSONLIG KONKLUSION & STÄLLNINGSTAGANDE
-----------------------------------------------------------------------
Det är min högst personliga åsikt att man i frågor dessa endast har två initiala val - att engagera sig eller att inte engagera sig, det vill säga att inte bry sig. Väljer man det första så har man ytterligare två val; att ta ställning FÖR eller EMOT någon av blocken. På grund av mitt ursprungliga ställningstagande emot islam och islamisering av Sverige, Europa och västvärlden så har jag, utöver integrationspolitik i Sverige, också kommit att bli väldigt engagerad i utrikespolitik som berör just islam och islamisering. Detta leder ganska snabbt till ett intresse för just denna konflikt mellan den muslimska arabvärlden och det judiska Israel. Man skulle nu kunna tro att det för en anti-islamist som jag är mycket enkelt att ta en omedelbar ställning för Israel, enbart för att de är islamstaternas absoluta motpol. Men det är dock faktiskt ganska långt ifrån den egentliga anledningen till mitt ställningstagande i denna fråga. Personligen bryr jag mig ganska lite om vad arabvärlden pysslar med, så länge den gör det just inom arabvärlden och inte söker påverka, erövra eller sprida islam till utomstående länder eller världsdelar. Så att denna fråga kan relateras till islams utbredning och att jag personligen verkar emot dess spridning är trots allt bara 10% av anledningen till hur jag ser på saken.

• Det primära och riktigt stora problemet med Israel är att det är världens ENDA hemland för judar och det hebreiska släktet. Israel ligger dessutom "mitt i" världens stora koncentration av arabstater och andra muslimska länder vilket gör lilla Israel omgivet av fiender. Det finns drygt 20 länder i världen där islam är den dominerande kraften i samhället (dessa kallas tillsammans för  "The Arab World" trots att långt ifrån alla har arabisk etnicitet), men det finns inte ETT enda land utöver Israel där judendomen kan räknas som samhällets historiska fundament och själ. Detta är min primära anledning att stödja Israel!

• Ser man dessutom till att omvärlden svek Israel i och med uppdelningen av det brittiska mandatet där nästan 80% försvann till arabvärlden så är det svårt att inte finna sympatier för hur världens tredje största religion inte skall få ha ett hemland på en så liten yta som Israel.

Av dessa synnerligen enkla, humanitära och medmänskliga anledningar och med tusentals år av förföljelser genom historien - den mest märkbara och kanske mest fruktansvärda i och med nazismens utrotning - så anser i alla fall jag att det judiska folket förtjänar ett hemland. Och vilken plats är bättre lämpad än deras historiska hebreiska ursprung, precis som araberna har Saudiarabien. Jag lider med israeler likväl som palestinier och ALLA människor som far illa i krig och jag önskar innerligt att alla människor, oavsett etnicitet, religion och åsikter kunde leva i fred. Men det är en naiv utopi som ALDRIG kommer införlivas. Så om man istället skall leva i verkligheten så tvingas man förr eller senare att ta ställning i konflikter som detta, även om det är svårt och utan självklarheter. Min åsikt är i alla fall att Israel förtjänar att existera och arabvärlden är tillräckligt stor för att palestinier skall kunna finna en varaktig framtid där.


IDF - Israel Defense Forces. Som någon sade: "If the World had displayed the same attitude towards the Allied Forces in 1943, as towards the Israel Defense Force today, Hitler would still be ruling in Berlin and Europe".



Israel har mitt stöd - för världens judar behöver och förtjänar sitt hemland!