En förlorad barndom
Som genom en slump mötte jag nyligen en vacker ung kvinna som kom att berätta för mig en historia som fick mina ögon att tåras. Jag bestämde mig för att renskriva hennes berättelse och frågade henne om jag hade hennes tillåtelse att publicera den. Nedan är historien om "Hanna" och hennes uppväxt med en mor som gav upp sitt liv och sin värdighet, inklusive sin dotter, för den oförklarliga kärleken till en brutal muslimsk man. Hade jag mer tid, så skulle jag skriva en bok om denna unga dam och hennes skrämmande och gripande historia... Kärlek och respekt till dig "Hanna" och må livet lysa på dig med värme från och med nu. ///Ghost Writer
"När jag var liten så gifte min mamma om sig med en muslim och jag drogs snabbt in i hans värld då hon lyckades ljuga igenom en hel del för att få ensam vårdnad om mig. Sedan tog hon och hennes man med mig till Irak där vi bodde från att jag var 2 år och 8 år framåt, det vill säga halva min uppväxt. Under Irak-tiden var det inte så farligt om jag jämför med vad som hände senare. Jag var liten och löd både min mamma och hennes man - vi kallar honom "han" då jag hatar honom och hans namn - i allt de sade. Vi bar slöja i Irak och fick be 5 ggr om dagen. Jag ville inte men jag var tvungen. Det mesta har jag glömt tack och lov. Till slut så fick min pappa reda på vart vi var och kontaktade myndigheterna för att försöka få hem mig till Sverige, till det stället som för mig var hemma och kändes tryggt och säkert. Efter många juridiska strider gav mamma upp och vi återvände alla till Sverige - både jag, min mamma och han - där jag fick träffa min pappa var tredje helg. Men jag var fortfarande tvungen att bo med mamma och hennes man och därför också följa hans lagar och regler, trots att vi var i Sverige. Jag minns en gång när han gav mig 10 rapp med ett skärp för att jag hade låtit en pojke hålla mig i handen. Detta var en skam för vår familj och Allah, sade han. Han sade hela tiden att det var för Islam och för Allah, och löd jag inte så var jag "en hora".
Jag var nu 13 år och mådde hemskt dåligt över detta. Men jag vågade aldrig berätta för någon hur jag hade det, så min utväg för att slippa bestämda tider, tvånget att inte äta gris, tvånget att be, tvånget att äta upp allt på tallriken för att inte bli straffad - var att börja med droger. I och med det kom också självmordstankar, bara för att slippa skiten jag levde i. Med åren blev det bara värre. När jag var 16 år så kom jag ut från behandlingshem. Det mesta som hade med droger att göra hade jag gjort i smyg. Kom de på mig så fick jag X antal piskrapp med skärpet eller ibland inlåst i rummet 3-4 dagar i streck. Jag kunde inte sköta skolan alls och mådde konstant dåligt. Misshandeln fortsatte och snart blev också hans söner inblandade. Samma år blev jag sexuellt utnyttjad och grovt våldtagen av de båda - något som bland annat resulterade i 7 stygn i underlivet och senare i en graviditet och abort. Året därpå såg de när jag kramade en kille i min skolklass. Straffet blev senare att de brände mina fingrar och slog mig så illa att jag inte kunde se mig själv i spegeln. Därefter låstes jag in i 2 dygn, tills jag lyckades rymma. Hade jag inte kommit bort i den vevan så hade de gift bort mig med en arabisk man på min 18-års dag - en man som de redan hade valt ut till mig. Jag visste inte ens vem han var.
Eftersom allt detta var min vardag sedan jag var liten så var jag så pass hjärntvättad att jag inte trodde jag var värd något annat. Året därpå, när jag snart skulle fylla 18 så gick det dock upp för mig att mitt liv inte var som andras och jag tog mig äntligen till polisen och anmälde dem alla. Även min mamma, som hade blundat för misshandeln under hela min uppväxt. Rättegången hölls för tre månader sedan, men straffet för våldtäkten blev bara 1 år vardera för hans söner, i ungdomsfängelse. Mammas man klarade sig från straff för misshandeln och mamma själv gick helt fri utan anklagelser. Genom min skräck och avsky för dem alla så fick jag dold identitet och flyttades till annan stad. Idag har jag ingen som helst kontakt med någon av dem, inte ens mamma. Skulle de söka upp mig så kommer det bli ännu en rättegång och då har jag blivit lovad att de kan bli utvisade.
Jag vet att min historia låter helt osannolik och många bemöter mig också med tvivel om att något sådant faktiskt kan hända i Sverige. Jag önskar verkligen att det bara var en mardröm, precis som det känts i hela mitt liv, men det är tyvärr sant. Vad som är ännu värre är att min pappa gick bort under rättegångsförhandlingarna så han fick aldrig se dem ställas inför rätta, något som jag vet att han så gärna ville. Jag saknar honom fruktansvärt mycket. Jag var den enda arvtagaren, men pengarna gör mig knappast lyckligare. Jag är ensam, rädd och får inte uppge vem jag är, så jag lever under pseudonym. Detta är bara en del av min historia och jag hoppas innerligt att Sverige aldrig kommer låta islam bli en del av samhället, såsom det var en del av mitt liv."
/Hanna
"När jag var liten så gifte min mamma om sig med en muslim och jag drogs snabbt in i hans värld då hon lyckades ljuga igenom en hel del för att få ensam vårdnad om mig. Sedan tog hon och hennes man med mig till Irak där vi bodde från att jag var 2 år och 8 år framåt, det vill säga halva min uppväxt. Under Irak-tiden var det inte så farligt om jag jämför med vad som hände senare. Jag var liten och löd både min mamma och hennes man - vi kallar honom "han" då jag hatar honom och hans namn - i allt de sade. Vi bar slöja i Irak och fick be 5 ggr om dagen. Jag ville inte men jag var tvungen. Det mesta har jag glömt tack och lov. Till slut så fick min pappa reda på vart vi var och kontaktade myndigheterna för att försöka få hem mig till Sverige, till det stället som för mig var hemma och kändes tryggt och säkert. Efter många juridiska strider gav mamma upp och vi återvände alla till Sverige - både jag, min mamma och han - där jag fick träffa min pappa var tredje helg. Men jag var fortfarande tvungen att bo med mamma och hennes man och därför också följa hans lagar och regler, trots att vi var i Sverige. Jag minns en gång när han gav mig 10 rapp med ett skärp för att jag hade låtit en pojke hålla mig i handen. Detta var en skam för vår familj och Allah, sade han. Han sade hela tiden att det var för Islam och för Allah, och löd jag inte så var jag "en hora".
Jag var nu 13 år och mådde hemskt dåligt över detta. Men jag vågade aldrig berätta för någon hur jag hade det, så min utväg för att slippa bestämda tider, tvånget att inte äta gris, tvånget att be, tvånget att äta upp allt på tallriken för att inte bli straffad - var att börja med droger. I och med det kom också självmordstankar, bara för att slippa skiten jag levde i. Med åren blev det bara värre. När jag var 16 år så kom jag ut från behandlingshem. Det mesta som hade med droger att göra hade jag gjort i smyg. Kom de på mig så fick jag X antal piskrapp med skärpet eller ibland inlåst i rummet 3-4 dagar i streck. Jag kunde inte sköta skolan alls och mådde konstant dåligt. Misshandeln fortsatte och snart blev också hans söner inblandade. Samma år blev jag sexuellt utnyttjad och grovt våldtagen av de båda - något som bland annat resulterade i 7 stygn i underlivet och senare i en graviditet och abort. Året därpå såg de när jag kramade en kille i min skolklass. Straffet blev senare att de brände mina fingrar och slog mig så illa att jag inte kunde se mig själv i spegeln. Därefter låstes jag in i 2 dygn, tills jag lyckades rymma. Hade jag inte kommit bort i den vevan så hade de gift bort mig med en arabisk man på min 18-års dag - en man som de redan hade valt ut till mig. Jag visste inte ens vem han var.
Eftersom allt detta var min vardag sedan jag var liten så var jag så pass hjärntvättad att jag inte trodde jag var värd något annat. Året därpå, när jag snart skulle fylla 18 så gick det dock upp för mig att mitt liv inte var som andras och jag tog mig äntligen till polisen och anmälde dem alla. Även min mamma, som hade blundat för misshandeln under hela min uppväxt. Rättegången hölls för tre månader sedan, men straffet för våldtäkten blev bara 1 år vardera för hans söner, i ungdomsfängelse. Mammas man klarade sig från straff för misshandeln och mamma själv gick helt fri utan anklagelser. Genom min skräck och avsky för dem alla så fick jag dold identitet och flyttades till annan stad. Idag har jag ingen som helst kontakt med någon av dem, inte ens mamma. Skulle de söka upp mig så kommer det bli ännu en rättegång och då har jag blivit lovad att de kan bli utvisade.
Jag vet att min historia låter helt osannolik och många bemöter mig också med tvivel om att något sådant faktiskt kan hända i Sverige. Jag önskar verkligen att det bara var en mardröm, precis som det känts i hela mitt liv, men det är tyvärr sant. Vad som är ännu värre är att min pappa gick bort under rättegångsförhandlingarna så han fick aldrig se dem ställas inför rätta, något som jag vet att han så gärna ville. Jag saknar honom fruktansvärt mycket. Jag var den enda arvtagaren, men pengarna gör mig knappast lyckligare. Jag är ensam, rädd och får inte uppge vem jag är, så jag lever under pseudonym. Detta är bara en del av min historia och jag hoppas innerligt att Sverige aldrig kommer låta islam bli en del av samhället, såsom det var en del av mitt liv."
/Hanna
Kommentarer
Trackback
